Hejdå kollektiv!

Hejdå mörka, långa hall.
Hejdå gnissliga dörrar.
Hejdå schackrutiga golv.
Hejdå fula elskåp. Hejdå gemensamma badrum.
Hejdå droppande duschslang.
Hejdå dammiga sunkhylla.
Hejdå skäggstubb. Hejdå gemensamma kök.
Hejdå låda utan knopp.
Hejdå vingliga kylskåp.
Hejdå handduksgardinen.
Hejdå flottiga öppna hyllplan.

Hejdå rum.
Hejdå mitt första hem i stan.
Hejdå hålet i väggen.
Hejdå trasiga, iskalla element.
Hejdå röda vägg.


Idag har jag tagit ett sista farväl av kollektivet på Österportsgatan. En lägenhet med stor potential men väldigt sliten efter mer än 15 år som kollektiv. Det var inte kul att flyttstäda så just nu känns det mest som en lättnad att ha låst dörren för sista gången och lämnat nycklarna.


Men det var ändå mitt hem under drygt två år. Där fick jag dela rum med killen som nu är min man. Lära känna en kille som numera är en av mina finaste vänner. Och bo med en kille som jag helst aldrig vill se igen. Där lärde jag mig ganska snabbt att det som inte dödar härdar. Nu är jag väldigt härdad.